Om jag nu ska utforska detta. Dessa tankar och känslor som virvlar runt. hur ska jag då göra? Hur ska det gå till? Hur tar jag upp en kontakt som jag skärde av för nästan två år sen? Hur tar jag kontakt och får det att verka vettigt och avslappnat? Det är ju som upplagt för att bli stelt och konstigt. Vilket det säkert blir först men förhoppningen är ju att det ska lägga sig fort. Om jag nu vågar göra det. På vilket sätt ska jag kontakta? Försöka stöta ihop med honom på något sätt? Få vår gemensamma vän att se till att han kommer förbi när jag är där? Det skulle vara ett bra sätt kanske. Men då måste jag blanda in henne och på ett sätt skulle det vara skönt om det gick att göra detta utan att någon visste. Inga jobbiga frågor eller press från andra. Jag skulle bara vilja på något sätt få kontakt igen och träffa honom kanske för att kunna reda ut alla dessa tankar och känslor. Är det på riktigt eller är det bara hjärnspöken? Om det sen skulle visa sig vara på riktigt får jag väl ta ställning till det då och se vart han verkar stå. Ska jag skicka ett sms eller via msn? Men vad ska jag skriva? Bara typ säga hej och fråga hur det är? Kommer verka hur konstigt som helst, fast å andra sidan gör nog alla alternativ det. Han väntar sig nog knappast att jag ska ta kontakt. Jag har ingen aning vart han står. Han kanske inte alls är intresserad ens av att ha kontakt. Fast jag har ju hört att han aldrig sagt ett ont ord om mig, trots allt som hände. Att han sagt att det vi hade var så himla bra, så mycket bättre än något annat förhållande, innan jag blev sjuk och att han är ledsen att han inte insåg riktigt hur dåligt jag mådde då. tydligen har han mig kvar på sin msn också, trots att det gått två år och han har hunnit ha ett annat förhållande.

Den stora frågan är om jag ska utforska detta? Vågar jag? Och om jag ska göra det, hur ska jag då göra? Känns som två möjliga alternativ. Antingen få min vän att bjuda hem oss samtidigt eller så själv kontakta honom via sms eller msn. Frågan vad som är bäst?

En annan fråga är om det verkligen är någon jag ska ge mig in i just nu. Jag har galet mycket att göra på min utbildning just nu. Egentligen har jag inte riktigt tid för detta just nu. Det tar tid och energi och uppfyller mina tankar hela tiden. Om jag tar kontakt kanske det tar ännu mera, speciellt om det inte går bra och jag blir ledsen. Kanske borde jag inte göra något, låta det vara. Men å andra sidan så tar det redan massor av tid och uppfyller mina tankar så att jag har svårt att sova. Sitter här och skriver ner mina tankar ända tills alldeles för sent om kvällarna/nätterna och sen kan jag ändå inte somna för att jag har så mycket tankar. Kanske är det lika bra att jag försöker utforska detta direkt så jag kan få lite rätsida på det och sen får jag ta det som det blir och försöka hantera det oavsett hur det blir. Detta stör ju mina studier redan så det kanske inte kan bli så mycket värre? Jag måste i alla fall ta ett beslut om jag ska ta kontakt eller låta det vara. Så hur ska jag göra? 

Själsfrände finns det? Tror ni på sånt? Jag skulle vilja tro på det, i alla fall ibland. Jag är en sucker för romantik.

 Här kommer ett exempel, säg mig sen om det låter som en själsfrände?

Vi blev "ihop fixade" av en gemensam vän. Hon övertygade oss båda om att vi skulle passa perfekt ihop. Hon fick honom att smsa mig och sen ringa. Första gången han ringde mig, efter endast ett par sms och vi hade aldrig setts, så pratade vi ca 2 timmar. Det var så otroligt lätt att bara prata, det var som om vi alltid känt varandra. Och jag är ingen utåtriktad person som kan bara prata massor med okända och det är inte han heller. Vi liksom bara kunde prata hur mycket som helst och om precis allt. Vi pratade i telefon flera timmar varje dag sen. Och det är ingen överdrift. Vi pratade halva nätterna. Sen åkte jag till hans stad och vi träffades för första gången och åt middag på en restaurang. Jätte pirrigt att ses men det gick bra. Vi kunde prata i verkligheten också :) Det visade sig att vi var väldigt lika. Vi tyckte lika om det mesta. Vi ville göra samma saker i livet. Samma framtidsdrömmar. Stor villa på landet, gärna lite herrgårdsinspirerad. Barn och vovve. Drömde om samma resor. Hade samma värderingar. Samma syn på barnuppfostran. Samma intresse för hus och inredning. Med mera, med mera...

Så hur låter det? Som själsfränder? Kanske. Det närmaste jag nånsin upplevt i alla fall. Det kan inte hända så ofta att man passar så bra ihop och att man direkt kan prata om precis allt i flera timmar. Och flera timmar i telefon varje dag i hur många dagar, veckor, månader som helst. Vi var tillsammans i 4 år och hade alltid nått att prata om. Det distansförhållandet jag haft efteråt var typ motsatsen (och en stor anledning till att det tog slut), trots att vi inte pratade i telefon mer än ca varannan dag (och bodde 40 mil isär) hade vi inte så mycket att prata om och även när vi äntligen sågs ca varannan eller var tredje helg så hade vi inte heller så mycket att prata om. Och denna kille var betydligt mer social och utåtriktad som person.

Finns det par som hittat tillbaka till varandra efter en ordentlig kris och jobbiga händelser och kanske svek? Par som helt brutit kontakten och sen hittat tillbaka igen och fått det att fungera? Och som sen lever lyckliga tillsammans? Existerar det? Jag skulle behöva veta att det finns. Att det händer. Eller är det bara en fantasi?

Ju mer tiden går desto mer ser jag min del i det som hände. Jag hade kunnat hantera saker lite annorlunda och så kanske det inte hade behövt bli så illa som det blev. Han gjorde fel, han betedde sig illa. Han var feg och tog en enkel väg. Men jag blåste upp allt till något enormt, jag kunde inte hantera det alls, mycket beroende på att jag var sjuk och inte mådde bra, vilket han visste. Sen var han mitt stora stöd, den ende som visste allt om hur illa det var med mig. Ingen annan visste, jag hade valt att inte berätta för någon annan. Jag hade tappat den täta kontakten med alla vänner. När han då gjorde som han gjorde blev jag helt ensam och hade inte någon. Inget stöd och ingen att prata med. Men det var ju mycket mitt fel. Jag borde ha berättat för familj och vänner. Man behöver vänner runt omkring. Jag har lärt mig det nu. Den läxan kan jag. Man måste prata med vänner och/eller familj, man kan inte isolera sig och man kan inte bara ha en person för om den sviker är man helt ensam. Vänner betyder massor. Bara att få träffas en stund och prata lite allmänt kan verkligen lyfta dagen.

Man lär så länge man lever och jag har verkligen lärt mig massor de senaste åren. Jag har lärt känna mig själv på ett nytt sätt. Jag har gjort massor av insikter. Jag har sett andra sidor hos vänner. Jag är inte så naiv längre. Jag vet mer och mer om vad jag vill. Jag har klarat mig igenom en stor livskris och en enormt jobbig period i mitt liv. Jag vet att jag har en styrka.

Ändå funderar jag på honom. Överväger att utforska dessa tankar som plötsligt dykt upp. Varför? Vågar jag göra det? Är det smart? Jag vet inte, men jag kanske måste för att få dessa tankar att försvinna...

Massor av tankar snurrar i huvudet. Försöker vara rationell och mota bort dem och tänka att det är ingen bra idé. Verkligen ingen bra idé. Hur kan jag ens tänka tanken? Jag hade ju gått vidare trodde jag. Som jag jobbat på att läka och bli hel igen. Hur kan jag då tillåta mig själv att börja tänka på detta igen? Jag hade ju gått vidare och raderat det som hänt och människorna så gott det gick. Men nu då? Jag försöker intala mig själv, resonera med mig själv att detta är dumt, sluta tänk dessa tankar, lägg ner! Men det går inte. Och vad betyder det? Att jag börjar förlora förståndet? Eller att dessa tankar faktiskt betyder nått? Jag vet inte. Jag vet att jag kan tänka för mycket på saker och att tankarna kan skena iväg ibland. Men jag vet också att jag utvecklat min intuition mer och mer och kan ha en rätt bra känsla för saker ibland. Men vilket är det i detta fall? Jag vet inte riktigt. Vet bara att jag inte kan släppa detta. Jobbigt. Vad händer om jag börjar utforska dessa tankar lite mer i verkligheten? Tänk om det går åt h-t. Klara jag det utan att gå sönder igen? Vågar jag ens riskera det genom att utforska? Men om man inte vågar så vinner man inget heller. Svårt läge. Fast om jag inte utforskar lite grann för att reda ut mina tankar och känslor så kanske jag kommer ångra det för alltid. Och alltid undra om. Vad som kunde varit om jag vågat. Det sägs ju att man bara ångrar det man inte gjort. Jag kanske måste våga utforska detta lite grann för att kunna släppa det. Annars kanske jag alltid kommer ha denna tanke i bakhuvudet och aldrig riktigt komma vidare. Eller jag vet inte. Låter detta helt knäppt? Troligen. Jag vet att det låter helt galet.

Alla dessa tankar om honom är på väg att ta alldeles för mycket tid och energi. Jag måste få någon rätsida på detta. Men vad ska jag göra? Ska jag ventilera detta med någon vän? Eller ska jag avvakta tills jag kan åka och hälsa på vår gemensamma vän som bor på hans ort och se om hon ev kan bjuda in honom på middag när jag är där eller nått så jag får träffa honom utan att det är något uppenbart över det hela och där det inte är bara han och jag som ses utan med andra människor? Eller ska jag på något sätt kontakta honom själv? Hur skulle jag göra det i så fall? Ringa upp? Använda msn? Smsa? Risk för att det skulle bli väldigt konstigt eftersom jag valde att avskära all kontakt med honom efter allt som hände och inte har haft någon kontakt med honom på snart 2 år. Detta alternativ skulle jag kunna sätta i verket fort och på så sätt kanske reda ut mina tankar fort. Det vore skönt. Men vad ska jag säga och varför ska jag ta kontakt, alltså vad ska jag låtsas ha för skäl? Och tänk om det bara är tokiga tankar och att jag snabbt känner att detta var ju helt fel och så ångrar jag mig att jag tog kontakt, hur ska jag då reda ut det? Att på något sätt träffas hos vår gemensamma vän skulle ju vara betydligt mer ofarligt. Jag skulle kunna känna av hur det känns att träffa honom utan att det behöver betyda något och utan att han egentligen behöver veta om att jag velat ta kontakt. Men då måste jag åtminstone delvis involvera min vän i detta för att få henne att bjuda dit honom samtidigt. Alltså måste jag på något sätt berätta åtminstone en del av mina tankar för henne kanske. Egentligen skulle jag vilja reda ut detta utan att blanda in någon annan. Om detta bara är konstiga helt orationella tankar som spelar mig ett spratt så skulle ingen annan behöva veta det. Och om mina tankar är riktiga på något sätt så kanske det vore skönt att kunna utforska dem själv utan att andra vet om det och är frågande till det.

Ja hur sjutton ska jag göra? Jag skulle verkligen behöva lite råd.

Än så länge har jag hållit alla mina tankar om exet för mig själv. Jag har inte pratat med någon om dem. Frågan är om jag ska göra det eller om jag ska vänta och se om jag kan få lite mer rätsida på mina tankar själv.

Jag inser ju att dessa tankar kommer låta helt tokiga. Jag vet ju inte själv riktigt hur jag ska tolka dem. Om det verkligen är på riktigt att jag kanske vill ha honom tillbaka eller om tankarna är någon reaktion på att jag t ex är rädd att förbli ensam eller nått. Skulle kanske vara skönt på ett sätt att prata med någon vän om det och kanske få hjälp att bena ut detta lite grann, men samtidigt så vet jag inte om jag verkligen kan förklara det på ett bra sätt, det kanske bara skulle låta konstigt. Vet inte hur jag ska göra eller vem av mina vänner jag i så fall skulle välja att prata med. Någon som är en gemensam vän till oss eller en vän som bara är min? Vet inte vilket som är bäst.

Jag har verkligen försökt analyser mig själv och komma fram till om det finns någon orsak till att dessa tankar dykt upp just nu och varför. Jag har ju haft ett annat förhållande (distansförhållande) efter exet, under ca ett år, och det tog slut för en tid sen. Då ställde jag in mig på att vara ensam och fokusera på mina studier och mina hundar. Jag tänkte (lite negativt) att det kommer bli skit svårt att träffa någon ny men att det kanske inte gör nått, inte på ett tag i alla fall. Jag kan plugga klart, få ett bra jobb och klara mig själv. Min dröm om att bo i hus på landet kan jag fixa själv, jag behöver inte en man till det, bara jag får ett bra jobb och tjänar pengar kan jag nog ha råd med ett litet hus själv kanske. Sen är ju problemet att jag längtar så mycket efter barn. Men även där tänkte jag att i värsta fall kanske jag kan fixa det på egen hand också så småningom, t ex insemination i Danmark eller nått eller adoptera. Jag hade verkligen inte tänkt leta efter någon ny utan klara mig själv, fokusera på mig själv. Denna övertgelse har i och för sig gungat lite sen jag fick veta att två personer i min närmaste omgivning är gravida. Det får mig att längta ännu mera efter barn vilket jag ju så klart vill skaffa tillsammans med någon hellre än ensam, det är ju enklast så också. Jag har ju toklängtat efter barn i ca 5 år och har lite panik för att åren går och jag blir äldre och att fertiliteten minskar för vart år som går osv. Min största skräck är att jag inte ska kunna få barn. Men samtidigt så vill jag absolut inte skaffa barn direkt med vem som helst. Jag drömmer ju ändå om Mannen i mitt liv och bröllop och barn och leva lyckliga resten av livet tillsammans. Jag vill ju ha hela paketet. Jag vill definitivt inte kasta mig in i att få barn direkt, jag vill veta att förhållandet är stabilt och att det funkar och att det känns rätt.

Hur som helst så är frågan om det är denna bebislängtan som fått honom att dyka upp i mina tankar? Fast det känns ändå inte riktigt som att det verkligen skulle bero på det. Det är ändå lite långsökt att jag skulle tänka på honom som jag kännt mig så sviken av och som jag gråtit så många tårar över och varit förbannad på.

En av mina terorier är att jag kanske aldrig kommit över honom, fast jag trodde det. Kanske en del av mig alltid älskat honom fast jag inte varit medveten om det. Kanske har det kommit fram nu när jag blev singel för en liten tid sen, sedan mitt andra förhållande tagit slut. Jag vet inte om det kan vara så, men det är ju en möjlig teori.

Idag har jag varit helt ledig (dvs inte pluggat) för första gången på lääänge. Skönt! Fast det har varit fullt upp ändå. Varit på födelsedagskalas nästan hela dagen hos en släkting. Fick jätte god mat och sen tårta.

På kvällen träffade jag några vänner och grillade. Årets första grillning! Så gott! Fast vi gick in och åt, lite för kallt ute än så länge.

Funderar på om enda sättet att få lite ordning på mina tankar och känslor är att på något sätt träffa honom. Det skulle ju vara intressant att se hur det känns. Mycket intressant till och med. Jag har ju som sagt inte haft någon kontakt alls med honom på snart två år, inte ens sett honom. Det är länge det. Skulle vara märkligt att se honom och jag misstänker att det skulle kunna vara väldigt stelt och konstigt. Vad ska vi säga varandra liksom med tanke på hur allt slutade? Men ändå, hur skulle det vara att ses nu? Skulle det stela och konstiga gå över? Skulle vi kunna bete oss normalt? Och framför allt hur skulle jag känna inför honom när jag verkligen träffar honom igen? Det skulle jag vilja veta. Det skulle vara nyttigt att veta. Troligen enda sättet att reda ut denna röra som snurrar i min skalle just nu också. Hur mycket jag än tänker så kan jag inte komma fram till ett svar på hur det skulle kännas att träffa honom i verkligheten. Jag måste ju helt enkelt träffa honom för att kunna svara på det.

Frågan är bara när, var och hur det ska gå till? Jag har flyttat till en annan ort rätt många mil bort. Han har tydligen också flyttat rätt nyligen fast till samma ort som vår gemensamma vän bor på. Enda jag kan komma på är att nästa gång jag åker och hälsar på vår vän så kanske jag skulle kunna säga till henne att det är ok om hon vill bjuda dit honom på middag också, eller nått i den stilen. Det borde vara det enklaste sättet. Jag kan ju inte direkt kontakta honom nu efter nästan två år, det skulle bli väldigt konstigt och det är ju kanske bra om någon annan är närvarande i fall det blir stelt och konstigt och inte alls bra. Tyvärr har jag troligen inte möjlighet att åka och hälsa på henne förrän om flera veckor. Vilket betyder att jag kommer få ha dessa tankar snurrande i flera veckor till innan jag kanske kan få lite rätsida på vad de egentligen betyder.