Jag är singel sen ca ett halvår. Har haft två längre förhållanden, ett på 4 år och ett på 1,5 år. Jag är nu 27 år och har velat ha barn i ungefär fem år. Under båda de längre förhållandena har vi pratat om barn och planerat för det längre fram. Nu är jag alltså singel och har nog en stor kris. Jag vill så fruktansvärt gärna ha barn och det känns som tider rinner ut snart. Jag har en sjukdom som ev kan göra det svårare att bli gravid så jag vet att det kanske inte kommer vara så lätt för mig att bli gravid så fort jag försöker. Tänk om man ska försöka själv i ca ett år och sen utredningar och sen ivf eller nått, ja då springer åren iväg fort och alla vet ju att fertiliteten avtar för varje år som går. Min största oro i livet är att jag inte ska kunna få barn, jag vill ju så gärna ha det. Jag älskar barn och har alltid drömt om dagen då jag får barn och sagt att jag vill nog ha 3-4 barn. För mig skulle nog livet kännas lite meningslöst om jag inte fick barn. Det skulle vara en fruktansvärd sorg. I tidningar talas det ofta om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn och om hur mycket fertiliteten avtar för varje år som går. Min fertilitet är väl typ redan halverad. Men jag vill inget hellre än försöka skaffa barn NU. Men det går ju inte när jag är singel. Under förhållandet som varade 4 år så ville jag skaffa barn men min sambo var inte riktigt redo och ville vänta lite, så det blev inga barn.

Jag har två goda vänner som bor i närheten och den ena har ett barn på 1,5 år och den andra är gravid. Jag har även flera bekanta och två kusiner som är gravida eller nyss fått barn. Jag kan bli så otroligt avundsjuk på det de har. Jag vill också ha det livet, jag vill också ha en egen familj. Kommer jag nånsin få det? Jag vill inte vara ensam, jag vill träffa någon och bilda familj. Kommer jag alltid vara ensam och utanför? Att bilda en egen familj är ju egentligen det enda viktiga i livet. Allt annat är mest materiella ting och inte så viktigt egentligen. Hög lön, resa mycket, vräkig bil osv är ju inte ett dugg viktigt, speciellt inte om man är helt ensam. Allt jag vill ha är en familj och ett litet hus på landet. Jag skiter i om jag tjänar massor av pengar och sånt. Kommer jag nånsin få min dröm? Eller kommer jag alltid vara ensam? Barn är ju ändå nånstans meningen med livet. Vad är meningen med mitt liv?

De senaste nätterna har jag drömt om barn och att jag är gravid. Underbara drömmar, men när jag vaknar och inser att jag bara drömt allt så vill jag bara gråta. Känner mig så ensam för tillfället och mina drömmar om barn och familj känns fruktansvärt långt bort. Kommer det nånsin hända för mig? Snart kommer jag vara för gammal, snart är det försent. Först ska jag träffa någon, sen ska man dejta ett tag, sen flytta ihop och bo ihop ett tag, och sen kanske fundera på barn, det är ju liksom fler år bort. Och det är från jag träffar någon, vilket känns helt hopplöst. Sen kanske man inte kan bli gravid och så ska det utredas och allt sånt och då är jag säkert typ 40 och då är det inte mycket kvar av fertiliteten så då kanske inte ivf funkar.

Jag vill inte vara ensam, alltid känna mig utanför på alla dessa parmiddagar, aldrig ha nån att göra saker med, gå på bio med, åka på en resa med osv. Och jag kommer bara bli mer och mer ensam, båda mina vänner som bor i närheten kommer ha fullt upp med sina familjer och barn framöver så jag kommer knappt ha några vänner att umgås med heller. Jag flyttade tillbaka hit hem för två år sen efter en mycket tuff separation för att jag behövde vänner och familj runt mig. Men nu vet jag inte längre varför jag bor här. Visst jag har min familj här, men det räcker ju liksom inte. Mina underbara vänner bildar familj nu och har inte så mycket tid över så jag är mest ensam. Vad är då poängen med att bo kvar här? Kanske borde jag flytta? Men vart? Jag har inte så många vänner nån annanstans heller. Mina vänner är utspridda över landet och utomlands, och ärligt talat har jag väl inte så många vänner heller, 4 nära vänner och sen är det mest ganska ytliga bekanta som man träffar på fester och middagar men som jag inte kan anförtro mig åt eller verkligen prata med.

Känner mig så fruktansvärt ensam och nere för tillfället. Vill inte att det ska vara så här. Vill inte vara så ensam. Jag vill också ha en man och en familj. Jag vill också få barn. Kommer jag nånsin få uppleva det?

 

Therese

9 juli 2009 00:06

Läste vad du skrev och jag är helt övertygad om att du kommer få din dröm. Det sägs att då man slutar leta så kommer det man söker fortare än vad man tror. Försök bara att njuta nu av att göra saker för dig! Trivs du inte där du bor. Varför inte försöka börja om på ett nytt ställe. Jag gjorde det. Jag flyttade för jag kände att jag inte alls trivdes där jag bodde. Och sen så var det efter en separation med, Han hade all släkt i den byn,men jag blev stark av att flytta. Fick nya vänner,blev gladare och allt blev så mycket roligare. Man upptäcker och ser lättare en person som verkligen är glad och mår bra.Än någon som kanske är ledsen och inte trivs. Man tror att det inte syns utåt men det gör det! Du kommer finna det du söker till slut! Therese

http://www.hjrum.bloggagratis.se

 

Ellie

9 juli 2009 13:52

Tack för dina ord. Jo jag flyttade ju hit efter min separation och det hjälpte massor att börja om på nytt och jag tog upp kontakten med gamla vänner osv. Men nu har alla minna vänner häromkring stadgat sig och har familjer eller barn på väg så de har inte så mycket tid för vänner längre och därför känner jag mig ensam igen...
Självklart är det inte bra att vara nere och det märks säkert utåt, jag vet bara inte riktigt hur jag ska kunna vända det. Funderar på att flytta men kommer vara svårt för mig att få nya vänner på ny ort eftersom jag ska sitta och skriva min examensuppsats hela hösten och inte kommer ha så många möjligheter att träffa nya människor via skola eller jobb. Svårt att veta hur man ska hitta nya vänner...

 

Daniel

1 september 2009 01:13

Av ren ingivelse googlade jag mina innersta tankar och hittade din blogg.

Jag känner precis som du. Känner den fruktansvärt smärtsamma längtan.

Hoppas du har det bättre nu.
kramar
/daniel

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känner mig så fruktansvärt ensam. Är jätte nere för tillfället. Sitter bara här ensam dag ut och dag in och sommaren bara springer förbi. Känns helt meningslöst. Jag har endast fått jobb tre veckor i sommar så jag går mest bara hemma och gör inte så ...

Om jag nu ska utforska detta. Dessa tankar och känslor som virvlar runt. hur ska jag då göra? Hur ska det gå till? Hur tar jag upp en kontakt som jag skärde av för nästan två år sen? Hur tar jag kontakt och får det att verka vettigt och avslappnat? D...

Själsfrände finns det? Tror ni på sånt? Jag skulle vilja tro på det, i alla fall ibland. Jag är en sucker för romantik.  Här kommer ett exempel, säg mig sen om det låter som en själsfrände? Vi blev "ihop fixade" av en gemensam vän. Hon övertygade os...

Finns det par som hittat tillbaka till varandra efter en ordentlig kris och jobbiga händelser och kanske svek? Par som helt brutit kontakten och sen hittat tillbaka igen och fått det att fungera? Och som sen lever lyckliga tillsammans? Existerar det?...

Massor av tankar snurrar i huvudet. Försöker vara rationell och mota bort dem och tänka att det är ingen bra idé. Verkligen ingen bra idé. Hur kan jag ens tänka tanken? Jag hade ju gått vidare trodde jag. Som jag jobbat på att läka och bli hel igen. ...