Håller jag helt på att förlora förståndet? Spelar min hjärna mig spratt? Varifrån kommer dessa tankar? Är de riktiga eller bara en produkt av saknad och ensamhet? Hur ska jag veta?

Mitt ex har plötsligt dykt upp i mina tankar. På ett helt nytt sätt. Jag har haft så mycket gråt och ilska eftersom det hände en del riktigt jobbiga saker i samband med vår separation. Jag var totalt nedbruten och knäckt. Jag grät och grät. Sen kom nästa fas med ilskan och jag var så arg så arg. Jag hatade honom och hur han hade betett sig. Men som alla vet så är det en mycket tunn linje mellan hat och kärlek och sanningen var ju att jag älskade honom fortfarande och ville ha honom kvar. Men ändå trodde jag aldrig att jag skulle kunna förlåta honom och jag ville aldrig mer ha något att göra med honom. Jag gjorde allt för att avskära all kontakt med honom.

Det tog mig lång tid att läka och resa mig upp igen efter vad jag då upplevde som ett enormt stort svek från hans sida. Jag blev starkare och tog tag i mitt liv och gick vidare. Jag ville inte ha något med honom att göra mera. Jag fann en ny kärlek så småningom. Tyvärr är det slut sedan en tid. Men det har jag accepterat, vi passade nog inte riktigt ihop kanske.

Men nu plötsligt så dyker han -ex:et- upp i mina tankar och jag kan inte få bort honom ur skallen. Varför? Varför dök han plötsligt upp i mina tankar nu? Och varför nu plötsligt på ett helt annat sätt?

Vi var tillsammans i fyra år och han var min själsfrände trodde jag. Vi passade så otroligt bra ihop. Vi hade samma åsikter och värderingar om det mesta. Vi ville samma saker i livet, hade samma mål och önskningar. Vi var helt enkelt en perfekt match. Vi hade ett underbart liv ihop tills det började knaka när jag blev långtidssjukskriven.

De tankar som nu dykt upp handlar om att vi två kanske ändå är perfekta för varandra. Det vi hade var så bra, vi kanske hör ihop? Han kanske trots allt är min själsfrände. Finns det såna ens? Jag vet inte men det är såna tankar som snurrar. Kommer jag nånsin att hitta något så bra igen? Han kanske var Han med stort H. Mannen i mitt liv. Eller?

Å ena sidan känns det helt sjukt att jag ens kan tänka dessa tankar. Jag har ju inte haft någon kontakt med honom på nästan två år nu. Inte ens sett honom. Jag valde att skära av all kontakt för att kunna bli hel och gå vidare.

Å andra sidan kan jag tänka på honom och känna att det är ju självklart att det är vi två som hör ihop. Det är ju han och jag.

 Herregud håller jag på att bli knäpp? Varifrån kommer detta? Skulle det betyda att jag aldrig riktigt kommit över honom? Eller är det bara något tillfälligt snedsteg i min hjärna? Jag vet inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är singel sen ca ett halvår. Har haft två längre förhållanden, ett på 4 år och ett på 1,5 år. Jag är nu 27 år och har velat ha barn i ungefär fem år. Under båda de längre förhållandena har vi pratat om barn och planerat för det längre fram. Nu är...

Känner mig så fruktansvärt ensam. Är jätte nere för tillfället. Sitter bara här ensam dag ut och dag in och sommaren bara springer förbi. Känns helt meningslöst. Jag har endast fått jobb tre veckor i sommar så jag går mest bara hemma och gör inte så ...

Om jag nu ska utforska detta. Dessa tankar och känslor som virvlar runt. hur ska jag då göra? Hur ska det gå till? Hur tar jag upp en kontakt som jag skärde av för nästan två år sen? Hur tar jag kontakt och får det att verka vettigt och avslappnat? D...

Själsfrände finns det? Tror ni på sånt? Jag skulle vilja tro på det, i alla fall ibland. Jag är en sucker för romantik.  Här kommer ett exempel, säg mig sen om det låter som en själsfrände? Vi blev "ihop fixade" av en gemensam vän. Hon övertygade os...

Finns det par som hittat tillbaka till varandra efter en ordentlig kris och jobbiga händelser och kanske svek? Par som helt brutit kontakten och sen hittat tillbaka igen och fått det att fungera? Och som sen lever lyckliga tillsammans? Existerar det?...