Jag är singel sen ca ett halvår. Har haft två längre förhållanden, ett på 4 år och ett på 1,5 år. Jag är nu 27 år och har velat ha barn i ungefär fem år. Under båda de längre förhållandena har vi pratat om barn och planerat för det längre fram. Nu är jag alltså singel och har nog en stor kris. Jag vill så fruktansvärt gärna ha barn och det känns som tider rinner ut snart. Jag har en sjukdom som ev kan göra det svårare att bli gravid så jag vet att det kanske inte kommer vara så lätt för mig att bli gravid så fort jag försöker. Tänk om man ska försöka själv i ca ett år och sen utredningar och sen ivf eller nått, ja då springer åren iväg fort och alla vet ju att fertiliteten avtar för varje år som går. Min största oro i livet är att jag inte ska kunna få barn, jag vill ju så gärna ha det. Jag älskar barn och har alltid drömt om dagen då jag får barn och sagt att jag vill nog ha 3-4 barn. För mig skulle nog livet kännas lite meningslöst om jag inte fick barn. Det skulle vara en fruktansvärd sorg. I tidningar talas det ofta om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn och om hur mycket fertiliteten avtar för varje år som går. Min fertilitet är väl typ redan halverad. Men jag vill inget hellre än försöka skaffa barn NU. Men det går ju inte när jag är singel. Under förhållandet som varade 4 år så ville jag skaffa barn men min sambo var inte riktigt redo och ville vänta lite, så det blev inga barn.

Jag har två goda vänner som bor i närheten och den ena har ett barn på 1,5 år och den andra är gravid. Jag har även flera bekanta och två kusiner som är gravida eller nyss fått barn. Jag kan bli så otroligt avundsjuk på det de har. Jag vill också ha det livet, jag vill också ha en egen familj. Kommer jag nånsin få det? Jag vill inte vara ensam, jag vill träffa någon och bilda familj. Kommer jag alltid vara ensam och utanför? Att bilda en egen familj är ju egentligen det enda viktiga i livet. Allt annat är mest materiella ting och inte så viktigt egentligen. Hög lön, resa mycket, vräkig bil osv är ju inte ett dugg viktigt, speciellt inte om man är helt ensam. Allt jag vill ha är en familj och ett litet hus på landet. Jag skiter i om jag tjänar massor av pengar och sånt. Kommer jag nånsin få min dröm? Eller kommer jag alltid vara ensam? Barn är ju ändå nånstans meningen med livet. Vad är meningen med mitt liv?

De senaste nätterna har jag drömt om barn och att jag är gravid. Underbara drömmar, men när jag vaknar och inser att jag bara drömt allt så vill jag bara gråta. Känner mig så ensam för tillfället och mina drömmar om barn och familj känns fruktansvärt långt bort. Kommer det nånsin hända för mig? Snart kommer jag vara för gammal, snart är det försent. Först ska jag träffa någon, sen ska man dejta ett tag, sen flytta ihop och bo ihop ett tag, och sen kanske fundera på barn, det är ju liksom fler år bort. Och det är från jag träffar någon, vilket känns helt hopplöst. Sen kanske man inte kan bli gravid och så ska det utredas och allt sånt och då är jag säkert typ 40 och då är det inte mycket kvar av fertiliteten så då kanske inte ivf funkar.

Jag vill inte vara ensam, alltid känna mig utanför på alla dessa parmiddagar, aldrig ha nån att göra saker med, gå på bio med, åka på en resa med osv. Och jag kommer bara bli mer och mer ensam, båda mina vänner som bor i närheten kommer ha fullt upp med sina familjer och barn framöver så jag kommer knappt ha några vänner att umgås med heller. Jag flyttade tillbaka hit hem för två år sen efter en mycket tuff separation för att jag behövde vänner och familj runt mig. Men nu vet jag inte längre varför jag bor här. Visst jag har min familj här, men det räcker ju liksom inte. Mina underbara vänner bildar familj nu och har inte så mycket tid över så jag är mest ensam. Vad är då poängen med att bo kvar här? Kanske borde jag flytta? Men vart? Jag har inte så många vänner nån annanstans heller. Mina vänner är utspridda över landet och utomlands, och ärligt talat har jag väl inte så många vänner heller, 4 nära vänner och sen är det mest ganska ytliga bekanta som man träffar på fester och middagar men som jag inte kan anförtro mig åt eller verkligen prata med.

Känner mig så fruktansvärt ensam och nere för tillfället. Vill inte att det ska vara så här. Vill inte vara så ensam. Jag vill också ha en man och en familj. Jag vill också få barn. Kommer jag nånsin få uppleva det?

Känner mig så fruktansvärt ensam. Är jätte nere för tillfället. Sitter bara här ensam dag ut och dag in och sommaren bara springer förbi. Känns helt meningslöst. Jag har endast fått jobb tre veckor i sommar så jag går mest bara hemma och gör inte så mycket om dagarna, inget meningsfullt i alla fall och det gör ju knappast saken bättre, hade jag jobb hade jag ju i alla fall kommit iväg om dagarna och träffat folk.

Jag har egentligen bara två vänner som bor i närheten och de är båda väldigt upptagna med sitt och har inte tid att ses och knappt tid att ringas ens. Den ena vännen ett barn på 1,5 år så självklart tar barnet och sambon tid, plus att hon fått jobb under sommaren och så ska de flytta snart, så jag förstår ju att hon inte har så mycket tid, självklart. Den andra vännen är gravid och ska få barn mot slutet av året och orkar inte träffas så mycket, hon är slut efter jobbet osv. Det förstår jag naturligtvis också. Jag menar inte alls att det är mina två vänners fel på något sätt. Men jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det kan gå en vecka eller så utan att jag pratar med nån annan än mina föräldrar, om jag inte hade dem skulle jag inte träffa nån människa alls. Jag skulle verkligen behöva komma ut och hitta på något kul för att försöka bli lite glad och kanske må lite bättre. Jag vet att jag bara blir mer och mer deppig av att sitta hemma ensam dag ut och dag in. Men vad ska jag göra? Jag har ingen att hitta på nått kul tillsammans med. Göra nått själv blir ju bara ännu deppigare, t ex gå på bio ensam och se alla andra som går tillsammans med nån. Jag kan inte ens prata med mina vänner om hur dåligt jag mår just nu och hur ensam jag känner mig... Det skulle ju bara bli fel och de skulle nog uppfatta det som kritik mot dem. Jag menar inte så, Jag förstår att de har fullt upp med sitt och sina familjer osv. Jag skulle behöva fler vänner här i närheten, vänner som kanske är ensamma som jag... Men hur sjutton skaffar man sig nya vänner? Jag vill inte känna mig så här fruktansvärt ensam, men vad ska jag göra? Jag vill inte sitta här och må dåligt och gråta, men hur ska jag kunna ta mig ur det? Jag vet att jag behöver komma ut och göra saker men hur ska det gå till ensam? Livet känns jävligt meningslöst för tillfället, är det så här det ska vara? Bara sitta ensam jämt. Vad är då poängen?