Idag har jag varit helt ledig (dvs inte pluggat) för första gången på lääänge. Skönt! Fast det har varit fullt upp ändå. Varit på födelsedagskalas nästan hela dagen hos en släkting. Fick jätte god mat och sen tårta.

På kvällen träffade jag några vänner och grillade. Årets första grillning! Så gott! Fast vi gick in och åt, lite för kallt ute än så länge.

Funderar på om enda sättet att få lite ordning på mina tankar och känslor är att på något sätt träffa honom. Det skulle ju vara intressant att se hur det känns. Mycket intressant till och med. Jag har ju som sagt inte haft någon kontakt alls med honom på snart två år, inte ens sett honom. Det är länge det. Skulle vara märkligt att se honom och jag misstänker att det skulle kunna vara väldigt stelt och konstigt. Vad ska vi säga varandra liksom med tanke på hur allt slutade? Men ändå, hur skulle det vara att ses nu? Skulle det stela och konstiga gå över? Skulle vi kunna bete oss normalt? Och framför allt hur skulle jag känna inför honom när jag verkligen träffar honom igen? Det skulle jag vilja veta. Det skulle vara nyttigt att veta. Troligen enda sättet att reda ut denna röra som snurrar i min skalle just nu också. Hur mycket jag än tänker så kan jag inte komma fram till ett svar på hur det skulle kännas att träffa honom i verkligheten. Jag måste ju helt enkelt träffa honom för att kunna svara på det.

Frågan är bara när, var och hur det ska gå till? Jag har flyttat till en annan ort rätt många mil bort. Han har tydligen också flyttat rätt nyligen fast till samma ort som vår gemensamma vän bor på. Enda jag kan komma på är att nästa gång jag åker och hälsar på vår vän så kanske jag skulle kunna säga till henne att det är ok om hon vill bjuda dit honom på middag också, eller nått i den stilen. Det borde vara det enklaste sättet. Jag kan ju inte direkt kontakta honom nu efter nästan två år, det skulle bli väldigt konstigt och det är ju kanske bra om någon annan är närvarande i fall det blir stelt och konstigt och inte alls bra. Tyvärr har jag troligen inte möjlighet att åka och hälsa på henne förrän om flera veckor. Vilket betyder att jag kommer få ha dessa tankar snurrande i flera veckor till innan jag kanske kan få lite rätsida på vad de egentligen betyder.

En gigantisk fråga mitt i alla dessa tankar som snurrar är om jag verkligen kan förlåta honom helt? Kan jag förlåta allt och bara glömma det? Jag har ju i efterhand insett att allt kanske inte var riktigt som jag såg det då mitt i min djupaste förtvivlan. Jag tolkade en del saker fel. Men han betedde sig väldigt illa och sårade mig djupt. Ett stort svek. Kan man förlåta det? Kan jag göra det? Jag vet inte riktigt. Men detta är ju en stor fråga som jag måste fundera över. Om jag inte kan det så är det ju ingen som helst mening med att jag tänker på honom och undrar om det kanske skulle vara vi två. Kan jag inte förlåta honom så kan det ju aldrig bli vi två. Och det måste vara förlåta på riktigt. Glömma allt. Lägga det bakom sig. Men kan man börja om som par efter något sådant? Funkar det verkligen? Jag är väldigt tveksam till det. Men trots det så kan jag inte låta bli att tänka på honom. Varför? Varför finns han ständigt i mina tankar nu?

Jag inser naturligtvis att jag bara tänker och spekulerar just nu. Jag har ingen aning om vart han står. Han kanske hatar mig trots vad han sagt till vår gemensamma vän och han kanske absolut inte har några som helst tankar i denna riktning. Jag är medveten om det. Men just nu försöker jag bara reda ut mina egna tankar och ev känslor. Det är i alla fall första steget.

Jag dessa tankar om mitt ex dök plötsligt upp i helgen och då ringer även en av våra gemensamma vänner mig på kvällen och börjar prata om att det vore så bra om jag och mitt ex blev ihop igen för vi är ju så fina och snälla människor båda två och det skulle vara så kul om vi blev ihop igen och då skulle vi kunna umgås allihopa igen som förr osv. Nu var ju vännen tyvärr inte spiknykter men inte heller full, men jag vet ändå inte riktigt hur allvarlig hon var angående om hon verkligen tycker att vi ska bli ihop igen. Hon vet allt som hände och var ett stöd för mig då men har även fortsatt umgås med mitt ex ibland.

Hon fortsätter med att berätta att mitt ex minsann aldrig sagt ett ont ord om mig på hela tiden utan bara sagt att han är ledsen att han inte insåg hur dåligt jag mådde. Detta förvånade mig väldigt mycket. Det trodde jag inte, speciellt som jag nu i efterhand kan inse hur jag reagerade då och hur otroligt ledsen och arg jag var och hur jag grät och skrek och vid några tillfällen inte betedde mig så trevligt i min förtvivlan och ilska.

Hon sa också att han sagt att det förhållande han hade efter mig var inte alls lika bra som det vi hade. Vi hade det så bra, riktigt bra, innan det blev dåligt när jag blev sjuk. Han hade också pratat om att han mognat nu och ville gärna ha barn men att det inte varit aktuellt i det förhållande han hade efter mig pga av att förhållandet inte var så himla bra. Han ville att förhållandet skulle bli bättre innan han skaffade barn och då tog det slut eftersom hans nya ville ha barn och inte kunde vänta. Detta var också något som förvånade mig lite. Låter som han mognat lite mer vilket är väldigt positivt.

Att min vän ringde och sa allt detta just precis när alla dessa tankar om honom dykt upp känns som ett lite läskigt sammanträffande? Eller? Vilken tajming. Sen droppade hon häromdagen bara i förbifarten en fråga om jag visste att han fortfarande hade mig kvar på sin msn-lista? Det hade jag naturligtvis ingen aning om. Jag raderade och blockerade honom då i min förtvivlan. Hmm... hur ska man tolka att han har mig kvar på listan efter allt som hänt? Han har ju haft ett annat förhållande under ca 1,5 år (även om det är slut sen ett halvår nu).

Håller jag helt på att förlora förståndet? Spelar min hjärna mig spratt? Varifrån kommer dessa tankar? Är de riktiga eller bara en produkt av saknad och ensamhet? Hur ska jag veta?

Mitt ex har plötsligt dykt upp i mina tankar. På ett helt nytt sätt. Jag har haft så mycket gråt och ilska eftersom det hände en del riktigt jobbiga saker i samband med vår separation. Jag var totalt nedbruten och knäckt. Jag grät och grät. Sen kom nästa fas med ilskan och jag var så arg så arg. Jag hatade honom och hur han hade betett sig. Men som alla vet så är det en mycket tunn linje mellan hat och kärlek och sanningen var ju att jag älskade honom fortfarande och ville ha honom kvar. Men ändå trodde jag aldrig att jag skulle kunna förlåta honom och jag ville aldrig mer ha något att göra med honom. Jag gjorde allt för att avskära all kontakt med honom.

Det tog mig lång tid att läka och resa mig upp igen efter vad jag då upplevde som ett enormt stort svek från hans sida. Jag blev starkare och tog tag i mitt liv och gick vidare. Jag ville inte ha något med honom att göra mera. Jag fann en ny kärlek så småningom. Tyvärr är det slut sedan en tid. Men det har jag accepterat, vi passade nog inte riktigt ihop kanske.

Men nu plötsligt så dyker han -ex:et- upp i mina tankar och jag kan inte få bort honom ur skallen. Varför? Varför dök han plötsligt upp i mina tankar nu? Och varför nu plötsligt på ett helt annat sätt?

Vi var tillsammans i fyra år och han var min själsfrände trodde jag. Vi passade så otroligt bra ihop. Vi hade samma åsikter och värderingar om det mesta. Vi ville samma saker i livet, hade samma mål och önskningar. Vi var helt enkelt en perfekt match. Vi hade ett underbart liv ihop tills det började knaka när jag blev långtidssjukskriven.

De tankar som nu dykt upp handlar om att vi två kanske ändå är perfekta för varandra. Det vi hade var så bra, vi kanske hör ihop? Han kanske trots allt är min själsfrände. Finns det såna ens? Jag vet inte men det är såna tankar som snurrar. Kommer jag nånsin att hitta något så bra igen? Han kanske var Han med stort H. Mannen i mitt liv. Eller?

Å ena sidan känns det helt sjukt att jag ens kan tänka dessa tankar. Jag har ju inte haft någon kontakt med honom på nästan två år nu. Inte ens sett honom. Jag valde att skära av all kontakt för att kunna bli hel och gå vidare.

Å andra sidan kan jag tänka på honom och känna att det är ju självklart att det är vi två som hör ihop. Det är ju han och jag.

 Herregud håller jag på att bli knäpp? Varifrån kommer detta? Skulle det betyda att jag aldrig riktigt kommit över honom? Eller är det bara något tillfälligt snedsteg i min hjärna? Jag vet inte.

Idag har jag haft en stor tenta. Under fem timmar har jag skrivit som en tok och tömt huvudet på all kunskap och försökt formulera det vettigt på ett papper. Efteråt känns det som någon blåst rent skallen. Tom i bollen, totalt. Nu är det i alla fall gjort. Skönt. Bara att vänta på resultatet nu och hoppas det gick bra.

Detta är min dagbok där jag kommer skriva ner alla mina tankar och funderingar. Kanske kommer det ibland bli väldigt konstigt och ostrukturerat. Kanske kommer det låta konstigt. Troligen kommer jag framstå som en konstig människa ibland men det får väl vara så. Syftet med denna blogg är att jag ska få skriva av mig alla tankar och funderingar, få ventilera. Det behöver man.